Jag vaknade i morse från en lång natts sömn, utvilad, fylld med energi och ändå kunde jag inte få mig att skriva ett inlägg här oavsett hur länge jag stirrade på min datorskärm. Det var inte för bristen på ämnet alls. Det kändes mer som det var ett märkligt moln runt mitt huvud och det svävade. Ju längre dagen har grytt och jag varit vaken, desto sorgligare blir jag – denna dag tillåter jag mig att vara både ledsen och sorgsen …
Det visuella och känslor som kom till mig så här idag annandag jul, de senaste åtta annandagar och kommer att bo med mig evigt. Det är idag årsdagen när jag miste min underbara vän, arbetskamrat, förtroliga i Tsunamin. Varje år kommer känslan tillbaka, när det nådde mig att katastrofen inträffat. Jag kände direkt att Monica, hennes make Fredric och tonårssonen Joachim var borta och att flodvågen tagit dem för alltid. Trots detta så försökte jag ringa, söka etc. – ville hålla hoppet vid liv.
Men dagar blev till veckor, veckor till månader. Det var svårt att återgå till jobbet, se den tomma stolen där Monicas arbetsplats var, möta hennes elever ... I februari kom beskedet att Frederic identifierats, i mars Monica. I slutet på augusti 2005 kom beskedet att även Joachim var identifierad.
Hela den lilla tajta familjen Lätt var borta … Livet går vidare, om än fattigare och saknaden kommer alltid att finnas där. En dag kanske jag förmår mig att ta bort Monicas telefonnr ur min mobil ... inte idag … ♥♥♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar